Passenger

Passenger är titeln på ytterligare en av årets många lovande skräckfilmer, för jäklar så bortskämda vi är i detta herrans år 2026. Jag såg trailern på bio och gillade att man snarare valde att visa ett klipp ur filmen än ett montage av intrigen, det var effektivt och byggde upp en viss förhoppning.

Så, vad handlar Passenger om?
Efter att ha bevittnat en bilolycka, upptäcker ett ungt par att de inte lämnade olycksplatsen ensamma. En demonisk närvaro, kallad "the passenger", kommer inte att sluta förrän den tagit dem, och förvandlar deras husbilsäventyr till en mardröm.

Kolla, jag har en Sankte-Kribba-medaljong, nu kan inget ont hända oss

Vi börjar med regissören. Norske André Øvredal slog igenom 2010 med Trolljägaren, en film jag vill minnas att jag gillade skarpt. Den fick Hollywood att välkomna honom med öppna armar. Efter det har han bjudit på The Autopsy Of Jane Doe, som är riktigt bra och kanske rent av förtjänar en omtitt snart. 2019 kom Scary Stories To Tell In The Dark, producerad och delvis skriven av Guillermo Del Toro, underhållande den också. Sedan har vi The Last Voyage Of The Demeter, som fortfarande är ett litet öppet sår. Här snackar vi en film jag hade sett fram emot i ett antal år. Den skulle från början regisseras av Neil Marshall, som ligger bakom en av världens absolut fräckaste skräckfilmer, nämligen The Descent. I slutändan föll det på herr Øvredal och regin i sig kan jag inte säga mycket om, men manuset var rätt taffligt och filmen ganska medioker. Men nog om det.

Vi går vidare till skådespelarna. Det kändaste namnet i listan är Melissa Leo, som har en riktigt gedigen meritlista med filmer som Snowden, Prisoners och Oblivion. I huvudrollerna ser vi Jacob Scipio som bland annat varit med i de senaste två Bad Boys-filmerna, och Lou Llobell från Foundation. Båda är relativt okända ansikten, även om Scipio varit med i en hel del filmer. De sköter sig bra och kemi finns. Jag gillar när man använder sig av mindre kända namn i skräck. Det tillför en extra dimension till det krypande obehaget.

När man kör splitscreen och den ena kollar stand-up och den andra en skräckfilm

Passenger är snygg och rätt effektiv. Inledningen sätter tonen riktigt bra och det märks att Øvredal har ett öga för genren. Uppbyggnaden funkar bra och det finns gott om nerv och puls. Här snackar vi en film som klockar in på strax över nittio minuter vilket jag, i de allra flesta fall, tycker är en perfekt längd för skräck. Det gör det lättare att hålla tempot uppe och man skalar bort en del onödigt fluff. Det finns ett par rätt snygga jump scares (jag vet, jag som alltid klagar på dem) och det vilar en kuslig stämning över Passenger när den får fart.

Däremot tycker jag tyvärr aldrig att den blir särskilt obehaglig. Jag hade gärna sett att man brände på ännu mer. Och som så ofta dör en del av obehaget ut när man får se hotet.
The Passenger, karaktären alltså, ser måhända lite obehaglig ut men det är inget som skrämmer eller bryter ny mark. Det här är inte en av årets bästa skräckfilmer, men inte heller en av de sämsta. Hantverket är habilt, skådespeleriet likaså. Nerv och lite krypande obehag finns även om jag hade hoppats på lite mer. Men Øvredal är en regissör som jag fortsatt kommer att ha koll på.
Är ni sugna på att bli avskräckta från att åka på husbilssemester eller bara vill ha en småtrevlig skräckfilm att krypa upp i soffan till så är Passenger helt klart värd en titt.